Jag vet att jag tack vare min Aspergers har ett annat sätt att tänka och analysera saker. Jag antar att jag kanske borde vara tacksam för att jag får lov att tänka annorlunda.
Men sanningen är att jag inte är säker på att det är värt det. Om det fanns en tablett som fick mig att bli som alla andra skulle jag ta den med en gång.
I morgon kommer min kontaktperson. Är det rätt att känna att jag inte vill det?
Läs även andra bloggares åsikter om Kontaktpersoner, LSS
Jag blev erbjuden en tidstock av hjälpmedelscentralen. Det är ett hjälpmedel för att hålla reda på tider med att olika lysdioder slocknar och ger en signal. Men jag tackade nej. Jag har min mobil som jag dels sätter alarmet och nedräkningstimern.
Jag var senare än de andra i min ålder att lära mig klockan och jag har fortfarande dålig tidsuppfattning. Alltså jag vet att klockan snart är nio och att det då är tre timmar till klockan är tolv. Jag vet att klockan 9 på kvällen är 21 och att tolv på natten är 00. Mitt problem är att jag inte har någon uppfattning om hur länge en timme är, eller en minut för den delen. En sekund vet jag för det är när man hinner säga ettusenett. Då har det gått en sekund. Så tio sekunder kan jag räkna ut, men det brister redan vid fem, tio minuter. Jag måste ställa klockor och nedräkningstimrar för att få mitt liv att fungera och jag har fått fin snits på det. Tror att en tidstock skulle förvirra mer för mig, då den har ett annat system än siffror.
Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers Syndrom, hjälpmedel, tidstock, tidsuppfattning
Jag skall ta bort den där länken ur favoriter och glömma Jag skall inte bry mig om att läsa där mer. På något sätt fick jag uppfattningen att jag passade in på något sätt. Men så var det inte. Blir så besviken av att försöka nå någon och inte få ett svar.
Jag skall skriva för mig själv, inte kontakta någon annan. Men jag kan bli så ledsen att det skall vara så svårt. Jag blir så ledsen varje gång jag blir besviken.
Tig inte ihjäl mig. Jag finns! Jag lever! Jag andas!
Du behöver inte hålla med mig. Men jag vet inte om jag orkar att tigas ihjäl mer. Jag vet inte om jag klarar att man låtsar att jag inte finns mer.
Hur skall man orka vara en icke människa som inte finns och de få gånger någon erkänner min existens är det bara att förklara mig som besvärlig.
Tyck som alla andra. Våga inte ifrågasätta vaccin nu när regeringen bestämt att alla skall vaccineras. Ha ingen åsikt, tänk inte och framför allt TIG om du inte har bekväma och rätt åsikter!
Känner mig så uppgiven i bland. Obekväma åsikter kan man tiga ihjäl. Det är bara det att det sällan är de som inrättar sig i leden som kommer någon vart. För att vara banbrytande och hitta andra vägar måste man gå ur leden.
I bland är det så svårt att orka vara sig själv. Värst är när man tigs ihjäl och inte får svar på ställda frågor. Jag finns, jag har rätt till mina tankar och funderingar. Jag har rätt att höras.
Jag skulle aldrig komma på iden att presentera mig med att jag har Aspergers Syndrom till människor jag inte känner. Tvärtom, jag skulle försöka dölja min Aspergers så mycket som möjligt och i största möjliga mån framstå som vem som helst utan Aspergers. Det fungerar ju inte. Människor förstår väldigt snabbt att jag inte är som andra men de vet inte varför. Andra kanske inte gör så. Kanske kastar de fram sitt funktionshinder i alla möjliga situationer. Men jag har svårt att tänka mig det. Förstår inte varför man skulle göra det.
Jag försöker egentligen bara ta mig igenom dag för dag och jag tror ju att det är så för andra också.
Undrar om det kan vara så att andra känner sig i underläge när någon berättar om sin diagnos. Plötsligt har man inte längre samma självklara rätt att göra sig lustig över den andra människans tillkortakommanden? När diagnosen är fastställd. När någon kanske tvingas ställas inför fakta att det inte är av elakhet, egocentriskhet eller ouppfostran som gör att en människa agerar avvikande så tappar kanske den andra ansiktet. Plötsligt har bordets vänts och det är den själv som agerar på ett oacceptabelt sätt genom att kritisera ett medfött livslångt funktionshinder. Motreaktionen blir kanske då att man måste vända rätt saker igen. Bli den med övertaget igen med rätt att kritisera andra? Så anklagas den med funktionshindret för att utnyttja sin diagnos i något syfte?
Jag har aldrig mött någon som verkligen tar sin diagnos som förklaring till allt och alla. Kanske förstår jag bättre vad man menar om jag möter någon och ser vad det verkligen innebär. Tills dess kommer jag nog att vara ganska osäker på vad det egentligen står för. Än så länge har jag ingen referens till det.
Som alla barn fick jag mina vaccinationssprutor i späd ålder. Jag fick också en kraftig reaktion på sprutorna som orsakade en rejäl febertopp med kramper som fick mamma och pappa att rusa till akuten med mig. Jag reagerade oerhört starkt på vaccinet jag fick.
Föräldrar till helt friska barn går i väg och ger dem vaccin. Kort där efter får de se hur deras barn går tillbaka i utvecklingen och blir autistiska. De gör en naturlig koppling.
Det finns inga bevis säger man. Finns de motbevis då? I dag finns inga bevis men i morgon då?
Vaccin är en bra upptäckt. Det har räddat många liv, men det finns inget som är fullständigt ofarligt. Man kan drabbas av allergiska reaktioner mot allt. Att hävda att vaccin är totalt ofarligt för alla och en var är att vara oerhört nonchalant. Jag fick som barn febertopp och svåra kramper, kanske ledde det till min Aspergers. Helt klart är i alla fall att jag reagerade svårt mot det vaccin jag fick.
Vaccin är inte helt ofarligt. Alla är olika och därför reagerar alla olika på vaccin också. Säkert är vaccin säkert för de flesta. Men inte för alla. Det är både nonchalant och kallsinnigt att inte erkänna de som drabbats av biverkningar av vaccin.
Dessutom har Baxter fått ansvarsfrihet av USA för skador och dödsfall som kommer av deras vaccin mot H1N1.
Länkar:Aftonbladet, Trollhare, Zarah Öberg,
Jag har svårt att avsluta. Knyta i hop säcken kan man kanske säga. Jag har svårt att se vad som är ett avslut, alltså när det är meningen att man skall säga några avslutande ord och gå i väg. Tydligen är det något som kommer naturligt för det flesta, men inte för mig.
Skulle jag följa min naturliga del skulle jag nog bara försvinna. Tiga och gå men det duger inte. Då blir andra förvirrade tydligen. Men och andra sidan tolkar jag det som ett avslut när någon annan går i väg eller vänder ryggen till. Det har lett till förvirrande situationer inom sjukvården bland annat. Om man inte uttryckligen sagt åt mig att stanna kvar har det hänt att jag gått hem när jag egentligen skulle gå och ta ett blodprov.
Sen och andra sidan har jag svårt med att påbörja också, men det får jag ta en annan gång som svårighet n:o 2 kanske.
I dag skrattade jag åt ett skämt jag inte förstod. Känner mig så duktig och välanpassad. Inte för att jag skrattade eller för att jag inte förstod skämtet. Jag känner mig nöjd för att jag faktiskt förstod att jag skulle skratta! Det är stort i min bok.
 | Sockerbiten on Det är inte lätt att… |
 | kitten on Det är inte lätt att… |
| Sockerbiten on Att vara en diagnos. |
