Egentligen är det ett dumt uttryck. Hur är man egentligen en diagnos? Mina tankar kommer efter att ha läst detta inlägget. Jag har Aspergers Syndrom. Ja det är jag som är Knyttet.
Jag vet inte om jag är min diagnos eller inte. Hur vet man det egentligen? Men för mig handlar det om mitt liv. Jag har alltid haft Aspergers Syndrom även innan jag ens visste att det fanns något vid det namnet. Jag använder min diagnos som ett sätt att förstå världen och klara av att leva i den. När människor kommer och säger att man inte får vara sin diagnos har jag känslan av att de försöker ta i från mig något viktigt. Diagnosen är allt jag egentligen har som gör att jag kan förstå mig själv och omvärlden. Utan diagnosen är jag opassande, oborstad, egocentrisk och social inkompetent. Utan diagnosen är jag ett missfoster utan hyfs och vett som dessutom blivit dåligt uppfostrad. Med diagnosen har jag ett verktyg att kompensera och framförallt en möjlighet att förlåta mig själv, även om ingen annan gör det.
Tydligen är det inte okay enligt någon (kanske flera) att skriva eller säga att man uppfattat en situation annorlunda på grund av att man har Aspergers. Men det är ju den jag är, en människa med Aspergers. När samma människa skriver om att man i stället bara skall se sig som en personlighetstyp blir jag ännu mer förvirrad. Först skall man leta halva livet efter en förklaring till att man är så socialt inkompetent med allt det medför. Att man inte förstår sin omgivning och att den inte förstår dig. Sen när du äntligen får din förklaring, då får du inte använda dig av den som ett sätt att definiera vem du är inför dig själv och andra. Det är en logik jag inte kan förstå.
Jag erkänner att jag nog inte riktigt förstår vad som menas med att vara sin diagnos. Tydligen betyder det för en del att man inte skall ursäkta sig med saker och gömma sig bakom en diagnos. Tyvärr måste jag även göra det ibland. Jag måste använda mig av diagnosen för att förklara varför jag kan verka oförskämd när jag inte klarar ögonkontakt eller att ta i hand. Jag måste ursäkta mig med min diagnos om jag trampar i klaveret på grund av att jag inte förstått de outtalade regler som finns. Därför att det är på grund av diagnosen. Det ligger i diagnosen. Att kalla det personlighetstyp är fel. Jag är övertygad om att jag hade klarat ögonkontakt och outtalade regler om jag inte haft Aspergers! Jag är övertygad om att jag varit en annan personlighetstyp utan Aspergers syndrom.
I hela mitt liv har jag varit klumpig. Saker har åkt i golvet och gått sönder. Jag har alltid blivit anklagad för att vara oförsiktig. När jag fick diagnosen förstod jag efterhand att visst är jag oförsiktigt i bland men jag har också en bristande finmotorik. Fortfarande dras jag med att jag får höra att jag är oförsiktig. Har aldrig sagt något men tänkt för egen del att det nog många gånger berott på min klumpiga motorik. Så frågan är då, är det rättvisare att jag tiger och blir felaktigt anklagad för slarvighet än att få lov att bli mer rättvist bedömd då det ligger i diagnosen med dålig motorik?
Människor borde tänka sig bättre för innan de anklagar andra att vara sin diagnos. I bland har man inte något alternativ. Visst kan jag förstå att det måste vara frustrerande om man upplever att man inte får lov att irritera sig som man vill på någon som uppför sig på ett annat sätt än man är van vid. Men är det då rätt att ta i från den människan deras rätt att förstå sig själva?
Är viljan att tala om för andra att de inte får lov att vara sin diagnos, ett sätt att få lov att göra andra nakna? Tar du bort min rätt att få vara min diagnos, tar du bort mina kläder. Då har jag inget som skyddar alls. Då har du förvandlat mig till monster igen och jag får inte ens lov att förstå mig själv.
Jag har min diagnos som en andra hud. Jag lever, andas och är den jag är. Jag skiljer mig från de flesta andra och det hade jag gjort med eller utan en diagnos. Utan diagnos hade jag troligtvis inte levt idag. Då hade jag inte orkat och tagit mitt liv.
Immanuel Brändemo Said:
on 05 september 2009 at 23:46
Jag håller med dig. Och det här får mig att börja ifrågasätta vad folk egentligen menar med att ”identifiera sig”. För mig är det du beskriver inte det som jag brukar kalla för att identifiera sig med sin diagnos. Att förklara ett beteende med Asperger är en sak, att veta vad man har för svårigheter och ha ett ord på det är en annan.
Det jag brukar se som att identifiera sig är något annat, men jag kanske har fel. Det kanske är det här som du beskriver som är det som folk brukar kalla för att identifiera sig? Isåfall tycker jag absolut att det kan vara bra att göra det.
Sockerbiten Said:
on 05 september 2009 at 23:58
Hur menar du då med att identifiera sig med sin diagnos?
Jag förstår inte riktigt vad man menar med det.
ABC Said:
on 07 september 2009 at 14:14
Halkade in på din blogg via omvägen om kvicksilverförgiftning. Så kan de gå!
Jag tänker att identifiera sig med sin diagnos skulle kunna vara att mn blir sin diagnos/sjukdom och att allt man gör genomsyras av diagnosen.
Jag har t ex en bekant med MS. Allt vi pratar om vinklas efter en stund till att gälla henne och hennes diagnos med medföljande problem. Varje ny bekanskap inleds för henne med en hjärteknipande berättelse om tillståndet och hennes problem. Alla samtal blir en sjukdomsbeskrivning med probleminventering. Samtalen blir till en sorts vädjan till våra dåliga samveten över att vara vara ”friska” och självgående, i motsats till henne. Hon kn inte tänka sig att även vi kanske har hälsoproblem som inte syns, hon tar för givet att eftersom vi inte delar hennes sjukdom och öde så är vi problemfria.
Det vill jag kalla att identifier sig med sin diagnos.
Att ha exempelvis diabetes och vara tvingad att inrätta sitt liv efter det och att även de närmaste kan bli påverkade av de praktiska bestyren kring diagnosen är inte att identifiera sig med sin diagnos.
Att känna till sin diagnos oh vilka problem den medför för en själv och att det kan påverka omgivningen är en nödvändighet. Att ha en diagnos och kunna förklara att man inte klarar vissa saker är inte att identifiera sig med sin diagnos.
De som tar sig rätten att tala om för andra människor hur de ska vara eller tänka har troligen egna problem. Eller kanske en diagnos? Sådan människor har jag själv vlat bort ur mitt kontaktnät och ersatt med människor som jag mår bra av att umgås med.
Sockerbiten Said:
on 07 september 2009 at 15:31
Jag tror jag förstår vad du menar.
Men jag ser en risk också med det där att andra skall definiera vad som är att identifiera sig med sin diagnos. Likväl som det finns människor som säkert använder sin diagnos för att ge andra dåligt samvete så finns det de som inte menar det så men blir uppfattade så i alla fall.
Jag är väldigt restriktiv med när och till vem jag berättar om mina svårigheter. Men de gånger jag gör det så kan jag utan att vilja det eller ens förstå att jag då kanske framkallar någon form av skuldkänslor hos andra varpå de då skulle hävda att jag skulle identifiera sig med sin diagnos.
Jag har ju inga referensramar om hur det är att inte ha Aspergers. Hela mitt liv genomsyras givetvis av den. Det är ju som att ha blå eller bruna ögon. Det bara är så. Inte heller skulle jag få för mig att börja att presentera mig som en människa med Aspergers syndrom. Men risken är fortfarande överhägnade att de gånger jag gör det, blir någon stött och hävdar att jag skulle identifiera mig med min diagnos.