Sockerbiten

Egentligen är det ett dumt uttryck. Hur är man egentligen en diagnos? Mina tankar kommer efter att ha läst detta inlägget. Jag har Aspergers Syndrom. Ja det är jag som är Knyttet.

Jag vet inte om jag är min diagnos eller inte. Hur vet man det egentligen? Men för mig handlar det om mitt liv. Jag har alltid haft Aspergers Syndrom även innan jag ens visste att det fanns något vid det namnet. Jag använder min diagnos som ett sätt att förstå världen och klara av att leva i den. När människor kommer och säger att man inte får vara sin diagnos har jag känslan av att de försöker ta i från mig något viktigt. Diagnosen är allt jag egentligen har som gör att jag kan förstå mig själv och omvärlden. Utan diagnosen är jag opassande, oborstad, egocentrisk och social inkompetent. Utan diagnosen är jag ett missfoster utan hyfs och vett som dessutom blivit dåligt uppfostrad. Med diagnosen har jag ett verktyg att kompensera och framförallt en möjlighet att förlåta mig själv, även om ingen annan gör det.

Tydligen är det inte okay enligt någon (kanske flera) att skriva eller säga att man uppfattat en situation annorlunda på grund av att man har Aspergers. Men det är ju den jag är, en människa med Aspergers. När samma människa skriver om att man i stället bara skall se sig som en personlighetstyp blir jag ännu mer förvirrad. Först skall man leta halva livet efter en förklaring till att man är så socialt inkompetent med allt det medför. Att man inte förstår sin omgivning och att den inte förstår dig. Sen när du äntligen får din förklaring, då får du inte använda dig av den som ett sätt att definiera vem du är inför dig själv och andra. Det är en logik jag inte kan förstå.

Jag erkänner att jag nog inte riktigt förstår vad som menas med att vara sin diagnos. Tydligen betyder det för en del att man inte skall ursäkta sig med saker och gömma sig bakom en diagnos. Tyvärr måste jag även göra det ibland. Jag måste använda mig av diagnosen för att förklara varför jag kan verka oförskämd när jag inte klarar ögonkontakt eller att ta i hand. Jag måste ursäkta mig med min diagnos om jag trampar i klaveret på grund av att jag inte förstått de outtalade regler som finns. Därför att det är på grund av diagnosen. Det ligger i diagnosen. Att kalla det personlighetstyp är fel. Jag är övertygad om att jag hade klarat ögonkontakt och outtalade regler om jag inte haft Aspergers! Jag är övertygad om att jag varit en annan personlighetstyp utan Aspergers syndrom.

I hela mitt liv har jag varit klumpig. Saker har åkt i golvet och gått sönder. Jag har alltid blivit anklagad för att vara oförsiktig. När jag fick diagnosen förstod jag efterhand att visst är jag oförsiktigt i bland men jag har också en bristande finmotorik. Fortfarande dras jag med att jag får höra att jag är oförsiktig. Har aldrig sagt något men tänkt för egen del att det nog många gånger berott på min klumpiga motorik. Så frågan är då, är det rättvisare att jag tiger och blir felaktigt anklagad för slarvighet än att få lov att bli mer rättvist bedömd då det ligger i diagnosen med dålig motorik?

Människor borde tänka sig bättre för innan de anklagar andra att vara sin diagnos. I bland har man inte något alternativ. Visst kan jag förstå att det måste vara frustrerande om man upplever att man inte får lov att irritera sig som man vill på någon som uppför sig på ett annat sätt än man är van vid. Men är det då rätt att ta i från den människan deras rätt att förstå sig själva? 

Är viljan att tala om för andra att de inte får lov att vara sin diagnos, ett sätt att få lov att göra andra nakna? Tar du bort min rätt att få vara min diagnos, tar du bort mina kläder. Då har jag inget som skyddar alls. Då har du förvandlat mig till monster igen och jag får inte ens lov att förstå mig själv.

Jag har min diagnos som en andra hud. Jag lever, andas och är den jag är. Jag skiljer mig från de flesta andra och det hade jag gjort med eller utan en diagnos. Utan diagnos hade jag troligtvis inte levt idag. Då hade jag inte orkat och tagit mitt liv.